Kokong

Läppar av glas mot hård betong. Spendera natten i någon annans omfång.

– Allt blir bra, du är säker här i min kokong... Jag tar hand om dig tills du lämnar mig vid livets ensamma perrong. Sov här hos mig, vi skriker tillsammans ut smärtans sång. Min famn blir aldrig för trång. Du får plats här, natten lång.

Jag stryker min hand genom ditt hår, ditt stripiga hår av tång, varför är du här?
Jag vet inte alls var du kom ifrån…

Ni spinner som katter men era ansikten är svarta av sorg och spruckna drömmar. Det är kallt. Ni andas rosligt men ingen hör. Ingen hör att ni knappt kan andas, fast än att era lungor är fyllda av luft. Jag märker er, jag vet att ni finns men er närvaro stör mig knappast. Varför går ni? Ibland undrar jag varför ni låtsas, låtsas röra på er, bara för att smälta in... Smälta in i... som regndroppar i en vattenpöl. Jag liksom stampar i pölen för att få dropparna att skingra sig och börja röra på sig men de rör sig inte. De rör sig inte. Fallna droppar rör sig aldrig självmant, de torkar. Torkar sakta, men de torkar.