Ni spinner som katter men era ansikten är svarta av sorg och spruckna drömmar. Det är kallt. Ni andas rosligt men ingen hör. Ingen hör att ni knappt kan andas, fast än att era lungor är fyllda av luft. Jag märker er, jag vet att ni finns men er närvaro stör mig knappast. Varför går ni? Ibland undrar jag varför ni låtsas, låtsas röra på er, bara för att smälta in... Smälta in i... som regndroppar i en vattenpöl. Jag liksom stampar i pölen för att få dropparna att skingra sig och börja röra på sig men de rör sig inte. De rör sig inte. Fallna droppar rör sig aldrig självmant, de torkar. Torkar sakta, men de torkar.